Dispositionslöst men meningsfullt som få

Om jag i förra inläggt uttryckte min vilja att få skriva stillar jag i detta inlägg mitt behov av att skriva. Och nej, jag har aldrig påstått mig lida av normala åkommor. Inte är det heller bara ett ämne som ska diskuteras enligt mitt tankemässigt planerade inlägg. Det är snarare en total utrensning av funderingar jag haft de senaste minuterna, timmarna och dagarna. Att planera innehåll, är jag relativt duktig på. Att planera disposition, ignoreras totalt. Därför kan jag börja med mitt uppvaknande.

Dagligen vaknar jag med en låt på hjärnan, det är en ständigt återkommande företeelse. Beroende på fastklistrad låt, brukar dagens humör också ofta avgöras. Idag var det Boten Anna. Men det blev en bra dag trots allt. Smått förvirrad, men bra. Det kanske kan finna sin förklaring i att jag till dess att jag tilldelades den hemska sanningen om dagens låt, faktiskt fann den smått underhållande. Det var alltså innan jag fick faktan om att låten inte var en modern tappning av Robert Brobergs Båtlåt utan handlade om en datorterm (om ens det). En illusion. Dock suddade jag ut denna låt genom att låta Emilia rulla. Att återanvända gamla cd-skivor är för övrigt gravt underskattat.

Hur det kommer sig att jag i slutet av Big Big World var övertygad om att hon lagt in ett "I'm a big, big nerd" trots att låten rakt igenom låter likadant med att hon sjunger om hur stor flicka hon är, vet jag inte. Men av någon anledning har jag en känsla av att Emilia idag hade varit mindre bortglömd om hon valt att sjunga att hon var en stor tönt och inte en stor tjej.

Blondinbella var på TV idag. Jag väntar fortfarande på att Tv4 ska ringa och be mig prata om mitt ansvar för ungdomar. Är det någon som kan agera förebild är det jag. Ta bara torsdagen som exempel, jag väljer att svälja min ilska mot kommersialism (som också går totalt emot min övriga politik) för att agera barmhärtig och öppen för människor som önskar fira denna alla hjärtans dag (och bli ruinerade). (Att jag ingått en pakt i vilken planerar offra (Elin skrev "något" jag planerade "någon") har stillat min ilska avsevärt.) Dessutom skulle jag vilja påstå mitt engagemang i politiken och samma förbund som Blondinbella till att vara ytterligare argument för. Jag menar, en annan har ju skrotat seglarskorna (att jag aldrig ägt några är en annan fråga). Dessutom går jag emot strömmen och erkänner mitt nuvarande Emiliadiggande trots att jag vid den tiden hon var populär, inte tyckte om henne. Och med en kraftfull fnysning kan jag tillägga att när jag öppnar mitt dialektregister, utkonkurreras Bellas stockholmska med en gång. Idag har jag pratat norska, småländska, stockholmska, västgötska, oförståeligt och norrländska vid lite olika tidpunkter. Mestadels har jag mumlat.

Förtydligande bör läggas i att jag är på förvånansvärt gott humör och att Emilias skiva spelas en andra gång just nu. Egentligen är jag inte heller varken självgod eller avundsjuk. Bara smått sarkastisk för tillfället.

Min söndagsångest slår förmodligen till imorgon. Nu ska jag skaka loss till Emilia och dela mitt goda humör med kosovoalbaner. Att jag inte har en lika bra anledning till att fira är endast en parentes. Någon gång ska man kunna slås av tanken "jag är inte bitter" och bygga på den med "skolan är ju trots allt som en enda stor förfest".

Farväl sista sportlovsdag. Någonsin. Nu ska jag ta en macka. Eller två.

Kanske tre.

Med te.